Sexualbrott är inte ”sugardejting”

På senare tid har en rad reportage och inlägg kring ungas sexvanor hörts i media. Det har pratats om att minderåriga säljer sex efter att ha blivit av med arbetet, då ofta kallat för ”sugardejting”. Det har också skrivits om flickor som ”pressas till hårdhänt sex”, inte sällan med förklaringen att detta handlar om barn och ungas porrkonsumtion.

Det är viktigt att lyfta barn och ungas sexvanor och utsatthet. Men som det görs nu i media är det djupt problematiskt. Det som beskrivs är ofta i själva verket sexuella handlingar mot ersättning och tvångssituationer. Med andra ord misstänkta sexualbrott mot barn. Det måste då benämnas med rätt terminologi.

Det var inte länge sedan brottet ”köp av sexuell handling av barn” bytte rubricering till ”utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling”, efter påtryckningar från bland andra ECPAT. För oss är namnbytet självklart. Ett barn kan aldrig samtycka till att bli sexuellt utnyttjad mot ersättning – de här sexköpen är sexuella övergrepp.

När vi pratar med barn och unga om att dela nakenbilder för pengar eller utföra andra sexuella handlingar mot ersättning, är det tydligt att verkligheten är komplex. Flera har själva fått frågan, andra vet att vänner har fått frågan. Vissa inser att det kan vara svårt att säga nej när det är ont om pengar, vissa tycker att det är helt frivilligt att göra det som känns okej för en själv. Andra skulle aldrig göra det och tycker att det alltid är en dålig idé.

Om det är så här otydligt och komplext för barn och unga – då måste vi vuxna vara tydliga med vad som är okej och inte, och berätta vad barnet har rätt till. En god början är att benämna handlingar för vad de är. Att kalla ett misstänkt sexualbrott mot ett barn för ”sugardejting” eller ”att pressas till hårdhänt sex” är att använda förövarnas terminologi.

Att få ett brottsoffer att känna sig medskyldig är en välbeprövad taktik hos förövare. Låt oss inte medverka till den utvecklingen genom våra ord.